I söndags va vi alltså tvungna att ta tre poäng i Sandviken för att hänga med i toppstriden. Det gick åt fanders, det med. Jag orkade ärligt talat inte läsa blaskan på morgonen dagen efter (orkar för den delen inte prenumerera på tidningen nåt mer, så det kvittade ju..). Så ja vet inte vad som stod, vill inte veta heller!
Jag hann spela dryga halvtimmen (?) innan jag blev lårkakad av deras Div.2-debutare till keeper, som för övrigt var född 93 och oerhört osäker i sitt spel. Att inte det kunde utnyttjas vet väl bara frågetecknet själv.. Det kändes stelt, oharmoniskt och ansträngande i vårat spel till en början, utan några direkta farligheter. Dock tryckte hemmalaget på rejält! En tidsfråga innan 1-0 skulle bli ett faktum, kändes det!
Men Gabbe lyckas istället knoppa in ett suveränt inlägg från Chris, vilket gör ställningen till det omvända. Självklart hinner sandvikianerna såklart kvittera innan halvtid.
Resterande delen behöver inte många ord. Jag låg i båset med ena benet upp i luften och en binda som stramade likt en boaorm! Trots det såg jag ett VIK pressa sina motståndare så mycket, att jag från bänken blir förbannad och ledsen i hjärtat att vi inte ens kan få med oss minst en poäng från detta möte. Jag sticker ut trynet och säger att vi hade nästintill allt i andra halvlek (då menar jag allt). Vi radar upp lägen, men bollfan vill inte in i maskorna. Detta plus alla dessa individuella misstag är lika med förlust. 3-2 denna gång, Phille (nya skyttekungen med 2 mål och en assist på två matcher.. 90 minuter sammanlagt!) reducerar, men inte fan hjälper det!
- Att Sandviken skulle va bra, det visste jag.
- Att vi skulle va bättre, det hoppades jag.
- Att vi skulle torska, det förvånade mej inte.
- Men att hemmalaget skulle maska och va osportsliga, det trodde jag aldrig!!!
Det här är Shanti Rooney! Lyssna och njuuuut :) Tack Peter Fredén!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar